Igår gav jag mig ut på en seg löprunda. Ingenting verkade stämma. Ville köra en lång långsam runda, men mina myggbett på benen blev skogstokiga och kliade så jag höll på att svimma. Jag fick helt enkelt lägga om min plan. Efter att ha läs Claes Åkesons, ledare i senaste numret av Runners World så var tankarna inne på bekväm löpning kontra obekväm löpning. Han menar på att vi är alldeles för många löpare som springer bekvämt, som harvar runt i 6 min/km och som inte utvecklas. Medan de som springer obekvämt är alldeles för få, men de gör resultat och utvecklas.
Hm, det var ju min chans att med kliande myggbett spä på det obekväma med ännu mera surt. Så det blev lyktstolpe-intervaller. Kort och gott jag sprang järnet mellan två lyktstolpar och de efterföljande två var det jogging. Och så höll jag på. Helt klart OBEKVÄMT.
Lyktstolpe-intervaller är ett bra sätt att göra lite lekfulla intervaller där man inte behöver ha koll på tider, utan helt enkelt bara kan spana efter lyktstolpar. Innan intervallerna är det viktigt att värma upp ordentligt annars är det väldigt lätt att sträcka baksidan av låret vid höga farter.