Det närmar sig med stormsteg, det är det ingen tvekan om. Om 25 dagar så står jag på startlinjen, förmodligen mer nervös än jag någonsin varit på en tävling. Nervositeten beror på att jag har tränat.
Jag vet det låter konstigt med tanke på att jag har gjort 2 ironman tidigare bara för nämna det som gör det konstigt. 2 Ironman betyder två marathon, så jag har ju tagit mig igenom distansen förut.
Varför är jag då nervös?
Jo det beror på att jag aldrig tidigare har tränat så mycket löpning. Tidigare har jag alltid blandat upp det hela med cykling, simning, orientering eller inget alls. Träningen har alltid varit lite sporadisk och oseriös.
Ok den är inte jätte seriös nu heller, men ändå har jag ansträngt mig. Jag har varit ute på mina långpass.
Inför mina Ironman så de längsta jag spang då inför var förmodligen EN runda på 18 km. Och några stycken på 7 km. Helt sjukt att jag egentligen har tagit mig igenom dessa utmaningar. Men, men.
Nu sitter jag här och har fått till i genomsnitt tre löprundor per vecka sedan förra sommaren. Aldrig förr har jag sprungit så många pass över 10 km. Och det har nu gett mig lite darr på överläppen. Tänk om jag faktiskt lyckas i Berlin? För min del är att lyckas att ta mig i mål på en tid under 4.30. Att lyckas är att jag har kul hela vägen, att jag gör mitt bästa, att jag har bra flow i löpning, att jag inte blir skadad, att jag får mersmak, att jag njuter varje sekund av loppet och att jag får se mycket av Berlin.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar